FN-dagen…

Idag är det precis två år sedan jag befann mig i en rättssal i utkanten av Durban, Sydafrika. Tillsammans med Child Safety Officer Thuli, social worker Mom Chicken, en sjuårig flicka och hennes föräldrar satt jag och väntade på att domaren skulle meddela när flickans fall skulle tas upp i domstol.  

En nära släkting till flickan är häktad för att under två års tid regelbundet ha utsatt flickan för sexuella övergrepp. Flickan sitter med rak rygg bredvid Thuli på den hårda träbänken. Hon har blivit erbjuden att sitta i ett angränsande rum för att slippa möta sin förövare, men har tydligt deklarerat att hon ska sitta i rättssalen: ”Jag är inte rädd för honom!” 

Medan vi väntar kommer mannen på bilden (Court Preparation Officer = målsägandebitröde) fram till flickan och gör en power pose varpå han uppmanar henne att göra likadant och samtidigt säga: ”I’m strong!”. Hon tvekar först men reser sig sedan och svarar honom i både ord och posering.

Jag blir djupt berörd av att se flickan spänna musklerna i sin lilla späda kropp. Efteråt sitter hon ännu rakare i ryggen och ser ännu mer beslutsam ut. Tårarna rinner nedför mina kinder när jag iakttar denna tappra lilla sjuåring som väntar så tålmodigt medan min hjärna skapar fantasibilder av hur hon utsatts för de grymmaste av övergrepp.  

När förövaren slutligen kommer in i rättssalen med hand- och fotfängsel ser jag hur han tittar ut över oss åhörare.  Mina tårar rinner återigen och jag vet inte riktigt varför, men det är en sån anspänning att sitta där och se denna fina lilla tappra flicka stå upp för sig själv och samtidigt se kräket som har våldtagit henne. Jag uppfattar att vi får ögonkontakt för en bråkdels sekund och då kan jag inte värja mig. Där och då går något sönder inuti mig. Jag känner hur jag bara önskar livet ur honom. Ett fullkomligt raseri och en ilska jag aldrig tidigare ens har varit i närheten av exploderar i mig och jag kan bara tänka en enda tanke: 

”Antingen får du dö eller så måste du bli frälst!”

Jag var inte alls beredd på att detta totala raseri skulle kunna bubbla upp inom mig. Tårarna fortsätter rinna nedför mina kinder när jag sneglar på den lilla flickan, som så tappert sitter mellan sin mamma och Thuli och tålmodigt väntar på att domaren ska lämna sitt besked. Slutligen tar domaren till orda och meddelar att fallet kommer att tas upp i mars 2018. Det känns som en evighet tills dess och vi lämnar rättssalen tillsammans.  

Det är det 24:e oktober. FN-dagen och en dag då vi brukar påminna oss om barns rättigheter och alla människors lika värde…  

Fotnot: Nästan ett år senare kom domen mot förövaren. Han fick två livstidsstraff á 25 år utan chans att komma ut tidigare. Även om straffet i sig inte gör hans handlingar ogjorda kändes det ändå som att samhället genom det utdömda straffet på något sätt ändå gav flickan ett slags upprättelse.