Signa upp dig för vårt Nyhetsbrev!

Om du vill ha vårt nyhetsbrev kan du signa upp dig genom att klicka här.

I nyhetsbreven berättar vi om det pågående arbetet i stiftelsen och uppdaterar om viktiga händelser. Ibland får du en hälsning eller lära känna någon av dem som arbetar på Bobbi Bear i Sydafrika lite närmare.

Tillsammans bygger vi hopp!

De tidigare nyhetsbreven kan du läsa här nedan på bloggen.

FN-dagen…

Idag är det precis två år sedan jag befann mig i en rättssal i utkanten av Durban, Sydafrika. Tillsammans med Child Safety Officer Thuli, social worker Mom Chicken, en sjuårig flicka och hennes föräldrar satt jag och väntade på att domaren skulle meddela när flickans fall skulle tas upp i domstol.  

En nära släkting till flickan är häktad för att under två års tid regelbundet ha utsatt flickan för sexuella övergrepp. Flickan sitter med rak rygg bredvid Thuli på den hårda träbänken. Hon har blivit erbjuden att sitta i ett angränsande rum för att slippa möta sin förövare, men har tydligt deklarerat att hon ska sitta i rättssalen: ”Jag är inte rädd för honom!” 

Medan vi väntar kommer mannen på bilden (Court Preparation Officer = målsägandebitröde) fram till flickan och gör en power pose varpå han uppmanar henne att göra likadant och samtidigt säga: ”I’m strong!”. Hon tvekar först men reser sig sedan och svarar honom i både ord och posering.

Jag blir djupt berörd av att se flickan spänna musklerna i sin lilla späda kropp. Efteråt sitter hon ännu rakare i ryggen och ser ännu mer beslutsam ut. Tårarna rinner nedför mina kinder när jag iakttar denna tappra lilla sjuåring som väntar så tålmodigt medan min hjärna skapar fantasibilder av hur hon utsatts för de grymmaste av övergrepp.  

När förövaren slutligen kommer in i rättssalen med hand- och fotfängsel ser jag hur han tittar ut över oss åhörare.  Mina tårar rinner återigen och jag vet inte riktigt varför, men det är en sån anspänning att sitta där och se denna fina lilla tappra flicka stå upp för sig själv och samtidigt se kräket som har våldtagit henne. Jag uppfattar att vi får ögonkontakt för en bråkdels sekund och då kan jag inte värja mig. Där och då går något sönder inuti mig. Jag känner hur jag bara önskar livet ur honom. Ett fullkomligt raseri och en ilska jag aldrig tidigare ens har varit i närheten av exploderar i mig och jag kan bara tänka en enda tanke: 

”Antingen får du dö eller så måste du bli frälst!”

Jag var inte alls beredd på att detta totala raseri skulle kunna bubbla upp inom mig. Tårarna fortsätter rinna nedför mina kinder när jag sneglar på den lilla flickan, som så tappert sitter mellan sin mamma och Thuli och tålmodigt väntar på att domaren ska lämna sitt besked. Slutligen tar domaren till orda och meddelar att fallet kommer att tas upp i mars 2018. Det känns som en evighet tills dess och vi lämnar rättssalen tillsammans.  

Det är det 24:e oktober. FN-dagen och en dag då vi brukar påminna oss om barns rättigheter och alla människors lika värde…  

Fotnot: Nästan ett år senare kom domen mot förövaren. Han fick två livstidsstraff á 25 år utan chans att komma ut tidigare. Även om straffet i sig inte gör hans handlingar ogjorda kändes det ändå som att samhället genom det utdömda straffet på något sätt ändå gav flickan ett slags upprättelse. 

Tygbjörnar, översvämning och loppis

Påsken har varit varm och solig! Varmt och soligt känns det också i hjärtat när jag tänker på alla generösa människor som har deltagit insamlingen av tygbjörnar. 

Hela 28 tygbjörnar har ni bidragit med! 

Det är särskilt härligt när det också kommer swishar från obekanta avsändare. Då blir det så tydligt och glädjande att fler och fler engagerar sig och vill bidra till vårt arbete med att stötta Bobbi Bears verksamhet i Sydafrika. 

Stort och varmt tack för att ni är med och bygger hopp!

Bild från min tid som volontär och en del av alla tygbjörnar som då kunde köpas in tack vare era generösa bidrag!

Desto mer sorgligt har det varit att få se bilder och filmer av hur vägar och hus rasar i Amanzimtoti, där Bobbi Bear har sitt säte i Sydafrika. Förra helgens massiva skyfall har lett till förskräckliga översvämningar där människor helt har mist eller fått sina hem delvis förstörda. Under några kritiska dygn fungerade inte vare sig telefoner eller de få möjligheter till transport som personalen använder för att överhuvudtaget kunna ta sig till jobbet på Bobbi Bear. 

Under min tid som volontär inträffade en liknande översvämning och vi hamnade mitt i storm, hagel och skyfall på väg hem från Durban. Vi fick stanna mitt på motorvägen eftersom vi inte såg mer än 2-3 meter framför oss. Medan haglet bankade i bilplåten och regnet bildade en massiv vägg av dimma och väta, försökte vi ta skydd bredvid en stor lastbil. Det var en väldigt dramatisk och skrämmande upplevelse som jag aldrig kommer att glömma. 

Att nu befinna sig på 10 000 mils avstånd och inse att vännerna och hjältarna som har kommit att betyda så mycket kanske befann sig i stor fara eller hade skadats var omskakande. Tack vare What’s App kunde vi slutligen få kontakt och jag fick glädjande besked att de var välbehållna, även om de enorma mängderna vatten hade förstört delar av hem eller bohag. Det var förstås en stor lättnad! 

Perspektiven på vad som verkligen är viktigt i livet förändras när händelser som dessa kommer nära.


En liten blänkare…

Tack vare Ulrika Thoresson kommer vi att vara med på en loppis i Åmål 11/5 och berätta om vår verksamhet. Alla besökare och försäljare har möjlighet att passa på att skänka en slant till Bobbi Bear Sweden. 


Tack också till alla som hjälper till att dela och sprida information om vårt arbete!

Det gör att vi blir ännu fler och göra ännu mer!

TILLSAMMANS BYGGER VI HOPP!

Varma hälsningar från Annica, stolt ordförande och grundare av Bobbi Bear Sweden

Nyhetsbrev April 2019

Vårens nyhetsbrev är här!

Läs om vårt nya samarbete och om e-konferensen som Annica deltar i 2-4 april här! Där berättar hon bland annat om sina erfarenheter från tiden hos Operation Bobbi Bear och om arbetet med stiftelsen Bobbi Bear Sweden.

Du som vill signa upp dig för vårt nyhetsbrev klickar här!

Glädjetårar…

Undrar om jag någonsin fullt ut kan beskriva känslorna som trängs i mig just nu. Har just haft ett samtal med Eureka om Bobbi Bear och hennes tankar om framtiden och inte minst om nuläget. Jag återkommer en annan gång till hennes tankar och drömmar om framtiden. 

Just nu är jag mest tagen av Eurekas ord om hur otroligt lättad och tacksam hon är över den enorma skillnad som era pengar har gjort och gör för verksamheten och de barn som just nu bor här. Hon berättade om känslan när hon tittade på all skolutrustning och de nya skoluniformerna och skorna häromkvällen – som ni har bidragit till. De av barnen som går i skolan kommer att kunna gå till skolan imorgon och se ut som om de kommer från ett alldeles vanligt hem, med nya skoluniformer, skolväskor och nya skor. De kommer inte att se ut som om de kommer från fattighuset. 

Tack vare era pengar kan Eureka nu andas ut eftersom det också kommer att finnas mat för barnen för den närmaste tiden.

“The money gives these children a right to dignity! When they finally leave Bobbi Bear they will know they were worth something!”

Medan hon pratar tåras både hennes och mina ögon. Hennes tacksamhet över att Bobbi Bear med er hjälp kan göra så stor skillnad i dessa barns liv är oändlig. För mig är det en ynnest att få vara budbäraren! Tårar av tacksamhet och glädje rinner nerför våra kinder och det finns inga ord för att beskriva känslan av samhörighet och djup kontakt i denna stund. 

Återigen – ett varmt och mycket stort tack till alla er som har valt att göra skillnad genom att skänka pengar till Bobbi Bear Sweden!

En tvål och en tvättlapp

Den lille femårige pojken kommer glatt emot mig och vill visa sin alldeles egen nya tvål: ”Look auntie, this is my own soap!” Ögonen lyser som om han just hade visat mig en ädelsten. Några sekunder senare kommer han tillbaka och visar mig lika glatt sin egen lilla tvättlapp. Så går han tillbaka in i badrummet och lägger tvålen och tvättlappen på sin plats. Det skär i hjärtat på mig. Denna lilla gosse har stora blåa ögon. Samtidigt som ögonen har ett sorgset drag har han alltid nära till ett leende, fullt av bus. Han bjuder ofta på sitt charmiga leende och är ett av syskonen som sedan några månader har sin vardag hos Bobbi Bear. 

När jag tänker på vad dessa barn har tvingats erfara under sina första år på denna jord och hur väl de ändå fungerar efter 6 månader på Bobbi Bear, blir det otroligt tydligt och påtagligt att barn har en fullkomligt enastående förmåga till läkning. Självklart finns det många sår inuti som jag inte kan se eller förstå omfattningen av, men jag ser dem i en vardag här och det känns som om de sakta men säkert läker. Här finns omsorgsfulla, tydliga och trygga vuxna som gör ett fantastiskt jobb med att hjälpa till att fostra dessa små själar. Att kulturen kring hur man uppfostrar barn här skiljer sig från det som är min vardag i Sverige blir av underordnad betydelse. 

Det är verkligen ingen lätt uppgift att hantera 6 trasiga syskon mellan 3-10 år, som var och en på sitt sätt desperat törstar efter uppmärksamhet, bekräftelse och kärlek. Förutom de trauman de har i bagaget är de också helt vanliga barn som testar gränser, visar en enastående kreativitet när det gäller att göra hyss, har syskonbråk och som försöker förstå hur världen fungerar. 

Om Maslows behovstrappa fortfarande har någon relevans blir det tydligt att för dessa barn – och för väldigt många andra i det här landet – handlar vardagen om att överhuvudtaget överleva. Att få mat, sömn, tak över huvudet, trygghet och säkerhet. Det gör mig sorgsen att vi fortfarande inte har kommit längre i världen när det gäller att utjämna levnadsvillkoren för jordens befolkning. Och det värmer så väldigt gott i mitt hjärta att se hur Bobbi Bear utgör skillnaden mellan ett liv i fortsatt misär och ett liv där det finns en framtid med trygghet, omsorg,skolgång och hopp om ett bättre liv. 

Hälsningar från Annica i Amanzimtoti, Sydafrika

Premiär för vårt Nyhetsbrev!

Idag skickas vårt nyhetsbrev ut för första gången och målet är förstås att nå så många som möjligt! Vi lär oss efterhand att använda alla finesser som tekniken erbjuder, så ha lite tålamod tills vi fått alla detaljer på plats.

Nyhetsbreven kommer också att ligga här på bloggen under egen kategori så att de går att läsa även i efterhand. Här är länken till det allra första:

https://mailchi.mp/a0f99bc0d7ae/hlsningar-frn-sydafrika

Klicka i att du vill prenumerera om du vill få nyhetsbreven direkt till din mail.

Äntligen tillbaka!

Omvälvande, fantastiskt och samtidigt lite overkligt! Att resa så långt bort från Sverige och ändå känns det som att komma hem. Människorna som arbetar på Operation Bobbi Bear är verkligen hjältar och deras hjärtan stora som oceaner. Jag har blivit så väldigt kärleksfullt välkomnad tillbaka. 

Sedan några månader bebos Bobbi Bear-huset av en syskonskara om 6 små sargade kroppar och själar. De har blivit räddade från en miljö som präglats av grav försummelse, fattigdom och sexuella övergrepp. Deras behov av trygghet och kärlek är ofattbart stort. Bobbi Bear arbetar i skift med att bo i huset och ta hand om dem, och det är en utmanande uppgift att försöka ge dem vad de behöver.

Bobbi Bear-huset från baksidan

Samtidigt pågår stora delar av den vanliga verksamheten med bokade samtal och möten med barn och föräldrar, kontakt med polis, sjukvård och sociala myndigheter. Plus de vardagliga akuta utryckningarna när människor larmar om att barn far illa, eller när polis eller familjer kommer till Bobbi Bear för att få hjälp med barn som har blivit utsatta för övergrepp. Varje dag kommer också människor för att donera kläder, leksaker, godis, sanitetsartiklar, matvaror och mycket annat. Det ska också tas om hand. 

Många vill skänka kläder, godis och presenter till just de 6 syskonen som  nu bor hos Bobbi Bear och det är förstås behjärtansvärt på många sätt. Det som både förvånar och smärtar mig är att så många insisterar på att få lämna över presenterna personligen. Tyvärr känns det mest som en ursäkt för att få ta sig en nyfiken titt på hur barnen ser ut. Var finns respekten och känslan för integritet? Jag får en känsla av att barnen blir lite som exotiska djur på zoo… Lyckligtvis finns det också de som kommer för att verkligen skänka med hjärtat och förstår att barnen behöver få vara ifred från nyfikna vuxna. 

I år är det första gången som jag firar jul på en plats där julafton är en vanlig arbetsdag och Christmas Day är den stora dagen. Det ska bli spännande att få ta del av andra traditioner. 

Jag hoppas att ni alla får en riktigt fin julhelg! 

Varma hälsningar från Annica och Bobbi Bear i Amanzimtoti 🤗