FN-dagen…

Idag är det precis två år sedan jag befann mig i en rättssal i utkanten av Durban, Sydafrika. Tillsammans med Child Safety Officer Thuli, social worker Mom Chicken, en sjuårig flicka och hennes föräldrar satt jag och väntade på att domaren skulle meddela när flickans fall skulle tas upp i domstol.  

En nära släkting till flickan är häktad för att under två års tid regelbundet ha utsatt flickan för sexuella övergrepp. Flickan sitter med rak rygg bredvid Thuli på den hårda träbänken. Hon har blivit erbjuden att sitta i ett angränsande rum för att slippa möta sin förövare, men har tydligt deklarerat att hon ska sitta i rättssalen: ”Jag är inte rädd för honom!” 

Medan vi väntar kommer mannen på bilden (Court Preparation Officer = målsägandebitröde) fram till flickan och gör en power pose varpå han uppmanar henne att göra likadant och samtidigt säga: ”I’m strong!”. Hon tvekar först men reser sig sedan och svarar honom i både ord och posering.

Jag blir djupt berörd av att se flickan spänna musklerna i sin lilla späda kropp. Efteråt sitter hon ännu rakare i ryggen och ser ännu mer beslutsam ut. Tårarna rinner nedför mina kinder när jag iakttar denna tappra lilla sjuåring som väntar så tålmodigt medan min hjärna skapar fantasibilder av hur hon utsatts för de grymmaste av övergrepp.  

När förövaren slutligen kommer in i rättssalen med hand- och fotfängsel ser jag hur han tittar ut över oss åhörare.  Mina tårar rinner återigen och jag vet inte riktigt varför, men det är en sån anspänning att sitta där och se denna fina lilla tappra flicka stå upp för sig själv och samtidigt se kräket som har våldtagit henne. Jag uppfattar att vi får ögonkontakt för en bråkdels sekund och då kan jag inte värja mig. Där och då går något sönder inuti mig. Jag känner hur jag bara önskar livet ur honom. Ett fullkomligt raseri och en ilska jag aldrig tidigare ens har varit i närheten av exploderar i mig och jag kan bara tänka en enda tanke: 

”Antingen får du dö eller så måste du bli frälst!”

Jag var inte alls beredd på att detta totala raseri skulle kunna bubbla upp inom mig. Tårarna fortsätter rinna nedför mina kinder när jag sneglar på den lilla flickan, som så tappert sitter mellan sin mamma och Thuli och tålmodigt väntar på att domaren ska lämna sitt besked. Slutligen tar domaren till orda och meddelar att fallet kommer att tas upp i mars 2018. Det känns som en evighet tills dess och vi lämnar rättssalen tillsammans.  

Det är det 24:e oktober. FN-dagen och en dag då vi brukar påminna oss om barns rättigheter och alla människors lika värde…  

Fotnot: Nästan ett år senare kom domen mot förövaren. Han fick två livstidsstraff á 25 år utan chans att komma ut tidigare. Även om straffet i sig inte gör hans handlingar ogjorda kändes det ändå som att samhället genom det utdömda straffet på något sätt ändå gav flickan ett slags upprättelse. 

Tygbjörnar, översvämning och loppis

Påsken har varit varm och solig! Varmt och soligt känns det också i hjärtat när jag tänker på alla generösa människor som har deltagit insamlingen av tygbjörnar. 

Hela 28 tygbjörnar har ni bidragit med! 

Det är särskilt härligt när det också kommer swishar från obekanta avsändare. Då blir det så tydligt och glädjande att fler och fler engagerar sig och vill bidra till vårt arbete med att stötta Bobbi Bears verksamhet i Sydafrika. 

Stort och varmt tack för att ni är med och bygger hopp!

Bild från min tid som volontär och en del av alla tygbjörnar som då kunde köpas in tack vare era generösa bidrag!

Desto mer sorgligt har det varit att få se bilder och filmer av hur vägar och hus rasar i Amanzimtoti, där Bobbi Bear har sitt säte i Sydafrika. Förra helgens massiva skyfall har lett till förskräckliga översvämningar där människor helt har mist eller fått sina hem delvis förstörda. Under några kritiska dygn fungerade inte vare sig telefoner eller de få möjligheter till transport som personalen använder för att överhuvudtaget kunna ta sig till jobbet på Bobbi Bear. 

Under min tid som volontär inträffade en liknande översvämning och vi hamnade mitt i storm, hagel och skyfall på väg hem från Durban. Vi fick stanna mitt på motorvägen eftersom vi inte såg mer än 2-3 meter framför oss. Medan haglet bankade i bilplåten och regnet bildade en massiv vägg av dimma och väta, försökte vi ta skydd bredvid en stor lastbil. Det var en väldigt dramatisk och skrämmande upplevelse som jag aldrig kommer att glömma. 

Att nu befinna sig på 10 000 mils avstånd och inse att vännerna och hjältarna som har kommit att betyda så mycket kanske befann sig i stor fara eller hade skadats var omskakande. Tack vare What’s App kunde vi slutligen få kontakt och jag fick glädjande besked att de var välbehållna, även om de enorma mängderna vatten hade förstört delar av hem eller bohag. Det var förstås en stor lättnad! 

Perspektiven på vad som verkligen är viktigt i livet förändras när händelser som dessa kommer nära.


En liten blänkare…

Tack vare Ulrika Thoresson kommer vi att vara med på en loppis i Åmål 11/5 och berätta om vår verksamhet. Alla besökare och försäljare har möjlighet att passa på att skänka en slant till Bobbi Bear Sweden. 


Tack också till alla som hjälper till att dela och sprida information om vårt arbete!

Det gör att vi blir ännu fler och göra ännu mer!

TILLSAMMANS BYGGER VI HOPP!

Varma hälsningar från Annica, stolt ordförande och grundare av Bobbi Bear Sweden