Glädjetårar…

Undrar om jag någonsin fullt ut kan beskriva känslorna som trängs i mig just nu. Har just haft ett samtal med Eureka om Bobbi Bear och hennes tankar om framtiden och inte minst om nuläget. Jag återkommer en annan gång till hennes tankar och drömmar om framtiden. 

Just nu är jag mest tagen av Eurekas ord om hur otroligt lättad och tacksam hon är över den enorma skillnad som era pengar har gjort och gör för verksamheten och de barn som just nu bor här. Hon berättade om känslan när hon tittade på all skolutrustning och de nya skoluniformerna och skorna häromkvällen – som ni har bidragit till. De av barnen som går i skolan kommer att kunna gå till skolan imorgon och se ut som om de kommer från ett alldeles vanligt hem, med nya skoluniformer, skolväskor och nya skor. De kommer inte att se ut som om de kommer från fattighuset. 

Tack vare era pengar kan Eureka nu andas ut eftersom det också kommer att finnas mat för barnen för den närmaste tiden.

“The money gives these children a right to dignity! When they finally leave Bobbi Bear they will know they were worth something!”

Medan hon pratar tåras både hennes och mina ögon. Hennes tacksamhet över att Bobbi Bear med er hjälp kan göra så stor skillnad i dessa barns liv är oändlig. För mig är det en ynnest att få vara budbäraren! Tårar av tacksamhet och glädje rinner nerför våra kinder och det finns inga ord för att beskriva känslan av samhörighet och djup kontakt i denna stund. 

Återigen – ett varmt och mycket stort tack till alla er som har valt att göra skillnad genom att skänka pengar till Bobbi Bear Sweden!

En tvål och en tvättlapp

Den lille femårige pojken kommer glatt emot mig och vill visa sin alldeles egen nya tvål: ”Look auntie, this is my own soap!” Ögonen lyser som om han just hade visat mig en ädelsten. Några sekunder senare kommer han tillbaka och visar mig lika glatt sin egen lilla tvättlapp. Så går han tillbaka in i badrummet och lägger tvålen och tvättlappen på sin plats. Det skär i hjärtat på mig. Denna lilla gosse har stora blåa ögon. Samtidigt som ögonen har ett sorgset drag har han alltid nära till ett leende, fullt av bus. Han bjuder ofta på sitt charmiga leende och är ett av syskonen som sedan några månader har sin vardag hos Bobbi Bear. 

När jag tänker på vad dessa barn har tvingats erfara under sina första år på denna jord och hur väl de ändå fungerar efter 6 månader på Bobbi Bear, blir det otroligt tydligt och påtagligt att barn har en fullkomligt enastående förmåga till läkning. Självklart finns det många sår inuti som jag inte kan se eller förstå omfattningen av, men jag ser dem i en vardag här och det känns som om de sakta men säkert läker. Här finns omsorgsfulla, tydliga och trygga vuxna som gör ett fantastiskt jobb med att hjälpa till att fostra dessa små själar. Att kulturen kring hur man uppfostrar barn här skiljer sig från det som är min vardag i Sverige blir av underordnad betydelse. 

Det är verkligen ingen lätt uppgift att hantera 6 trasiga syskon mellan 3-10 år, som var och en på sitt sätt desperat törstar efter uppmärksamhet, bekräftelse och kärlek. Förutom de trauman de har i bagaget är de också helt vanliga barn som testar gränser, visar en enastående kreativitet när det gäller att göra hyss, har syskonbråk och som försöker förstå hur världen fungerar. 

Om Maslows behovstrappa fortfarande har någon relevans blir det tydligt att för dessa barn – och för väldigt många andra i det här landet – handlar vardagen om att överhuvudtaget överleva. Att få mat, sömn, tak över huvudet, trygghet och säkerhet. Det gör mig sorgsen att vi fortfarande inte har kommit längre i världen när det gäller att utjämna levnadsvillkoren för jordens befolkning. Och det värmer så väldigt gott i mitt hjärta att se hur Bobbi Bear utgör skillnaden mellan ett liv i fortsatt misär och ett liv där det finns en framtid med trygghet, omsorg,skolgång och hopp om ett bättre liv. 

Hälsningar från Annica i Amanzimtoti, Sydafrika

Äntligen tillbaka!

Omvälvande, fantastiskt och samtidigt lite overkligt! Att resa så långt bort från Sverige och ändå känns det som att komma hem. Människorna som arbetar på Operation Bobbi Bear är verkligen hjältar och deras hjärtan stora som oceaner. Jag har blivit så väldigt kärleksfullt välkomnad tillbaka. 

Sedan några månader bebos Bobbi Bear-huset av en syskonskara om 6 små sargade kroppar och själar. De har blivit räddade från en miljö som präglats av grav försummelse, fattigdom och sexuella övergrepp. Deras behov av trygghet och kärlek är ofattbart stort. Bobbi Bear arbetar i skift med att bo i huset och ta hand om dem, och det är en utmanande uppgift att försöka ge dem vad de behöver.

Bobbi Bear-huset från baksidan

Samtidigt pågår stora delar av den vanliga verksamheten med bokade samtal och möten med barn och föräldrar, kontakt med polis, sjukvård och sociala myndigheter. Plus de vardagliga akuta utryckningarna när människor larmar om att barn far illa, eller när polis eller familjer kommer till Bobbi Bear för att få hjälp med barn som har blivit utsatta för övergrepp. Varje dag kommer också människor för att donera kläder, leksaker, godis, sanitetsartiklar, matvaror och mycket annat. Det ska också tas om hand. 

Många vill skänka kläder, godis och presenter till just de 6 syskonen som  nu bor hos Bobbi Bear och det är förstås behjärtansvärt på många sätt. Det som både förvånar och smärtar mig är att så många insisterar på att få lämna över presenterna personligen. Tyvärr känns det mest som en ursäkt för att få ta sig en nyfiken titt på hur barnen ser ut. Var finns respekten och känslan för integritet? Jag får en känsla av att barnen blir lite som exotiska djur på zoo… Lyckligtvis finns det också de som kommer för att verkligen skänka med hjärtat och förstår att barnen behöver få vara ifred från nyfikna vuxna. 

I år är det första gången som jag firar jul på en plats där julafton är en vanlig arbetsdag och Christmas Day är den stora dagen. Det ska bli spännande att få ta del av andra traditioner. 

Jag hoppas att ni alla får en riktigt fin julhelg! 

Varma hälsningar från Annica och Bobbi Bear i Amanzimtoti 🤗