Den lille femårige pojken kommer glatt emot mig och vill visa sin alldeles egen nya tvål: ”Look auntie, this is my own soap!” Ögonen lyser som om han just hade visat mig en ädelsten. Några sekunder senare kommer han tillbaka och visar mig lika glatt sin egen lilla tvättlapp. Så går han tillbaka in i badrummet och lägger tvålen och tvättlappen på sin plats. Det skär i hjärtat på mig. Denna lilla gosse har stora blåa ögon. Samtidigt som ögonen har ett sorgset drag har han alltid nära till ett leende, fullt av bus. Han bjuder ofta på sitt charmiga leende och är ett av syskonen som sedan några månader har sin vardag hos Bobbi Bear. 

När jag tänker på vad dessa barn har tvingats erfara under sina första år på denna jord och hur väl de ändå fungerar efter 6 månader på Bobbi Bear, blir det otroligt tydligt och påtagligt att barn har en fullkomligt enastående förmåga till läkning. Självklart finns det många sår inuti som jag inte kan se eller förstå omfattningen av, men jag ser dem i en vardag här och det känns som om de sakta men säkert läker. Här finns omsorgsfulla, tydliga och trygga vuxna som gör ett fantastiskt jobb med att hjälpa till att fostra dessa små själar. Att kulturen kring hur man uppfostrar barn här skiljer sig från det som är min vardag i Sverige blir av underordnad betydelse. 

Det är verkligen ingen lätt uppgift att hantera 6 trasiga syskon mellan 3-10 år, som var och en på sitt sätt desperat törstar efter uppmärksamhet, bekräftelse och kärlek. Förutom de trauman de har i bagaget är de också helt vanliga barn som testar gränser, visar en enastående kreativitet när det gäller att göra hyss, har syskonbråk och som försöker förstå hur världen fungerar. 

Om Maslows behovstrappa fortfarande har någon relevans blir det tydligt att för dessa barn – och för väldigt många andra i det här landet – handlar vardagen om att överhuvudtaget överleva. Att få mat, sömn, tak över huvudet, trygghet och säkerhet. Det gör mig sorgsen att vi fortfarande inte har kommit längre i världen när det gäller att utjämna levnadsvillkoren för jordens befolkning. Och det värmer så väldigt gott i mitt hjärta att se hur Bobbi Bear utgör skillnaden mellan ett liv i fortsatt misär och ett liv där det finns en framtid med trygghet, omsorg,skolgång och hopp om ett bättre liv. 

Hälsningar från Annica i Amanzimtoti, Sydafrika